Livet pratade med mig den här veckan

21.10.2018

Den här veckan började hårt och kraftfullt. Min tidigare chef dog i cancer 47 år gammal. Alltid så glad och positiv. Familjen och allt. Jag blev så ledsen för hans och deras skull. Det var ju så mycket kvar för honom. 

Samma dag ringer en vän - mammografin vill ha henne på återbesök. Vi pratar och hon gråter. Vi pratar om hur det är att vara i det jobbiga. Att acceptera. Att leva med ovissheten några dagar.

Själv känner jag mig trygghetstörstande. Sover oroligt. Vill bara krama min familj. Resan jag ska iväg på till helgen känns plötsligt inte lika lockande. Även om det är med fina vänner. Jag behöver lugnet. 

I mitten på veckan hör min vän av sig igen. Frisk! Det var inget konstigt på mammografin. Vi andas båda ut och känner att livet kommer tillbaka till henne. Hon var on hold men nu är det play igen. 

Torsdag och dags för avfärd mot västkusten. Lämna barnen och min man hemma. De som är min trygga punkt. Varför känns allt så upp och ner plötsligt? Jag brukar åka iväg glad i hågen och njuta av egentid. Nu vill jag bara krypa upp i soffan med barnen och hålla om dem hårt. Min ena pojke är ledsen. Åk inte mamma. Men han accepterar och jag med. Det blir bra att hänga med vänner. Off you go.

Fredag lördag söndag. En kort stund lånar vi varandra igen. Mitt gäng och jag. Som jag har skrattat och gråtit med dem. Som jag har kämpat med och i nästa stund glidit på ungdomens räkmacka med. Som jag har rest och upptäckt världen med. Mitt gäng som jag bor alldeles för långt ifrån men som alltid finns i en del av mitt hjärta. Nu får vi boosta varandra med vår vänskap igen och det behöver vi nog alla. Vi njuter av skratt, god mat, natur och minnen. Sånt som förlänger livet helt enkelt.

Det blev en turbulent vecka med mycket känslor. Vi måste ta hand om livet och uppskatta det vi har och när det blir tufft, orättvist och jobbigt så måste vi acceptera att det är så. Att kämpa emot blir så mycket svårare. I acceptansen finns ofta lugnet har jag märkt. Det blev som sagt en emotionell vecka men den slutade vackert med värme och skratt. Jag känner mig glad och lugn. Vänner - de förlänger livet. Det vet jag. Nu hem till familjen. Heja livet!

Ida